Nyligen var jag och föreläste för ett manligt nätverk med män i ledande positioner som vill bli bättre på det där med jämställdhet och inkludering, vilket fick mig att tänka på vissa saker som jag skriver om i min bok – nämligen faktumet att många män inte reflekterat över könsnormer och hur de tar sig uttryck. Många är omedvetna och alldeles för invanda i ett beteendemönster ”För att det alltid varit så”. Vilket inte alls är konstigt utan egentligen bara mänskligt. Men utan att veta kan man ju knappast förändra något.
Därför gillar jag denna typ av initiativ där man som manlig ledare ser till att utbilda sig om detta och hur könsnormer påverkar oss. Om faktumet att till exempel en machokultur kan finnas där fastän man som individ kanske inte går runt och känner sig speciellt ”macho”. Men också om hur dessa normer påverkar kvinnor, vilka situationer de sätter kvinnor i längs deras karriärer. Ur förståelse och kunskap kan vi skapa medvetenhet och ifrågasätta våra egna beteenden – och ur det möjligheten att förändra.
Jag tror det finns många män där ute på arbetsplatser som förstår att det kan vara tufft att vara en minoritet, att vara enda kvinnan i teamet eller ensam kvinna i ledningsgruppen, som som egentligen inte vill att det ska vara tufft. Moderna män i jämställda förhållanden som önskar, på djupet, att det inte skulle vara ett problem att vara kvinna på den egna arbetsplatsen, och därför inte heller vill hålla på och prata om det som ett problem. Som helst inte alls vill prata om skillnader mellan män och kvinnor, för att det på något sätt känns förolämpande för alla. ”Det ska väl inte handla om kön utan om kompetens?” Men även om det är rätt tänkt, i teorin, så är det ju som vi sett i praktiken fortfarande ett problem. Och att då sätta på sig skygglappar, även om det är i all välmening, och inte ta upp det till ytan gör inte saken bättre för de kvinnor som drabbas.
Den som förstår att det handlar om strukturer behöver inte heller som enskild man känna sig personligt förolämpad eller anklagad och gå i försvar. Det vi vill komma ifrån är att mäns beteenden viftas bort med ”Jo men så gör inte alla män, och verkligen inte jag”. Det är inte ett relevant argument när vi lär oss om strukturer.
Det är väldigt hindrande om män som skulle behöva vara en del av förändringen går in i den med känslan av skuld och skam. Där kan organisationsforskningen vara ett stöd eftersom den tittar på just strukturer, maktrelationer och så. Det gör att vi som individer, både män och kvinnor, kan lägga frågan om skuld åt sidan. Då kan man se på det som att man ska lära sig om organisationsstrukturer och makt. Om vi tänker att könsmaktsordningen är strukturell, då är man ju en del av de strukturerna, både kvinnor och män, man har inte valt det. Man är också ofta omedvetet en del av att upprätthålla de här strukturerna. När du sedan förstår strukturerna kan du börja reflektera över dina egna beteenden.
Vill du ha hjälp med detta är det precis vad jag jobbar med, så hör gärna av dig genom att kika in här om du vill ta ett samtal om det!