Inlägget är skrivet av Rana Juumah
Jag brinner för att alla röster ska höras. Jag har kämpat i sju år för att hitta min röst. Flera unga känner idag att de inte har en mening eller en plats i samhället. Det har försämrat vår tro för framtiden och vårt mående.
Föreställ er att vara ung i ett nytt land där ni ser att alla era drömmar kan bli verklighet och där det finns oerhört många möjligheter, men att du ändå inte kan ta del av dem. År 2009 kom jag från ett land där vardagen bestod av att höra om hur många barn som dog innan de ens hunnit bli vuxna och utan att ha fått förverkliga sina drömmar. Jag kom från ett land där föräldrar ofta oroade sig för att, om de gick till jobbet, kanske aldrig återvända hem till sina barn på kvällen. Där vågade jag aldrig drömma om framtiden.
Föreställ er att vara ung i ett nytt land där ni ser att alla era drömmar kan bli verklighet och där det finns oerhört många möjligheter, men att du ändå inte kan ta del av dem.
Därför var jag så glad över att komma till Sverige – landet där tjejer självklart kan spela fotboll och där vi kan lämna hemmet utan att vi eller våra föräldrar behöver oroa sig för om vi ska komma hem igen. Men tyvärr möttes jag av stängda dörrar. Min ålder ansågs vara ett hinder för att spela fotboll som 12-åring, trots att många klagar på att ungdomar i tonåren slutar idrotta. Jag såg andra i min ålder gå till kulturskolor, spela instrument och delta i olika sporter, precis sådant jag också ville göra. Men det var för dyrt, för långt bort, och dessutom hade jag inga kontakter som kunde underlätta för mig.
Det fanns så mycket som var tillgängligt här, sådant jag aldrig ens kunnat drömma om tidigare. Men samtidigt insåg jag att dessa saker inte var öppna för mig – inte för att jag inte ville delta, utan för att systemet var byggt på ett sätt som bara bjöd in dem som redan passade in. Jag ringde runt och skickade mejl till olika lag, men svaret var nästan alltid detsamma: de kunde inte ta in mig. De flesta i min ålder hade spelat sedan de var små, och jag var nybörjare. Jag förstod snabbt att jag inte passade in i den svenska idrottsmodellen. Det var en frustrerande period, för jag hade alltid fått höra att idrott i Sverige var för alla. Men för mig var idrott och gemenskap som en stängd dörr. I sju långa år kämpade jag för att få vara en del av det som många andra tog för givet.
Min dröm var att hitta ett lag som accepterade mig för den jag var och välkomnade mig in i ett samhälle som hade exkluderat mig. Att bli utestängd från fotbollen påverkade mig starkt. Jag mådde dåligt och kände att jag förlorade en del av mig själv och min identitet. Det var som att stå utanför en värld jag så gärna ville vara en del av. Att spela fotboll hade kunnat bli min väg till både fysisk och psykisk hälsa, men istället ledde avsaknaden av det till ensamhet och utanförskap. Jag hade inte mycket energi kvar efter skolan, och varje dag gick jag bara hem utan något meningsfullt att göra.
När jag ser tillbaka på min resa inser jag att det fanns mycket som kunde ha gjorts annorlunda för att underlätta min väg. Sverige är ett land fyllt av möjligheter – ett land där drömmar kan bli verklighet och där säkerhet och frihet är en självklarhet. Men samtidigt finns det strukturer som hindrar vissa från att ta del av dessa möjligheter. Det svenska idrottssystemet, som jag drömde om att få vara en del av, var svårtillgängligt för en nybörjare som mig. Min ålder och brist på erfarenhet sågs som hinder, istället för att man såg min vilja och potential.
Om jag hade fått stöd tidigare, och om idrottsföreningar varit mer öppna för nybörjare, oavsett ålder eller bakgrund, hade jag kunnat hitta min plats snabbare. Jag tror att det behövs större flexibilitet och förståelse för att alla inte har samma förutsättningar från början. Dessutom var ekonomiska och logistiska hinder många. Om det hade funnits fler tillgängliga resurser, som lägre kostnader för idrottsaktiviteter eller bättre transportmöjligheter, hade fler i min situation kunnat delta och känna sig inkluderade. Vi behöver föreningar som ser unga som framtiden och investerar i deras hälsa.
Framförallt måste samhället se integration som en process där båda sidor har ett ansvar.
Framförallt måste samhället se integration som en process där båda sidor har ett ansvar. Det handlar inte bara om att vi nyanlända ska anpassa oss, utan även om att mottagande aktörer – skolor, föreningar och andra institutioner – måste vara beredda att öppna upp och forma system som inkluderar alla, oavsett bakgrund. Med rätt stöd och en öppen inställning från samhällets sida hade jag kunnat känna mig hemma tidigare, utan att behöva kämpa så länge för att hitta min plats.
För mig handlar arbetet om att lyfta fram ungas röster och ge dem utrymme att forma sina egna vägar. De vet bäst vad som står i vägen för dem, och de är sina egna rättighetsbärare. Vi i Right By Me arbetar tillsammans för att hitta lösningar. Ibland handlar det om praktiska förändringar, som att byta träningsdagar eller välja platser nära hemmet. Andra gånger handlar det om våga ge unga utrymme och chansen. Många unga behöver någon som ser och tror på en – det var en nyckel i min resa.
Att gå från att stå utanför idrotten till att idag arbeta med att höja ungas röster och stötta unga att hitta sin plats i samhället är en resa jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Denna resa är tack vare att Right By Me såg potentialen i mig – en potential jag själv inte var medveten om. De såg något bortom vad jag någonsin hade kunnat beskriva i ett CV. Att någon såg den personen jag kunde bli, snarare än den jag var i stunden, gav mig möjligheten att växa och utvecklas på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Det är just den sortens stöd och förtroende som kan öppna dörrar, både för unga och för dem som kanske inte själva ser sin fulla kapacitet. Mitt mål är att inspirera unga att våga drömma och tro på att deras mål är möjliga att nå. Oavsett om det gäller att ta första steget till gymmet eller att bli framtidens statsminister, vill jag vara där för att visa att det är möjligt. Jag har själv stått inför dessa hinder och vet att de går att övervinna.
Vi måste bryta de osynliga barriärerna och ge alla möjligheten att uppleva den glädje och gemenskap som idrott kan erbjuda. Jag vet hur viktigt det är, och jag kommer fortsätta arbeta för att fler ska få den chansen som jag själv kämpade för så länge. Avslutningsvis är mina råd att:
Inkludera unga i alla samtal som rör oss, låt ungas egna röster höras
Anställ unga – ge unga chansen och fokusera på ungas kraft, vilja och potential
Kom ihåg att integration är en tvåvägsprocess, där mottagarsidan aktivt måste vara delaktig och bidra till att forma ett mer inkluderande samhälle
Att få vara med på Fannys förebilder är stor en upplevelse. Det är som en bekräftelse, inte bara för den person jag är idag, utan för den yngre versionen av mig – den lilla Rana som alltid vågade drömma. Rana som inte vågade uttrycka sina känslor, men som samtidigt kände att hon stod utanför de möjligheter som andra tog för givet. Att vara här idag är ett kvitto på den kamp och uthållighet jag har burit med mig genom åren, och en påminnelse om att min röst är viktig, att jag har något att säga och att andra lyssnar. För länge sedan trodde jag att förebilder var ouppnåeliga – personer man såg på TV, långt ifrån den verklighet jag levde i. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli en av dem. När mina kollegor och min chef kallade mig en förebild kändes det overkligt, och jag hade svårt att ta det till mig. Men nu, efter att ha arbetat i flera år med unga människor, särskilt flickor som delar min bakgrund och erfarenheter, förstår jag att jag har blivit en förebild – som finns nära till hands, någon som unga kan känna igen sig i och relatera till. Det är en ära att få vara med och inspirera andra genom Fannys förebilder, och att få dela min historia ger mig en känsla av att det jag gör kan göra skillnad för fler än bara mig själv.
Vill du lyssna på Ranas avsnitt i podden kan du göra det här eller så finns det överallt där poddar finns!