Det finns fortfarande skillnader mellan män och kvinnor i arbetslivet, och de framträder tydligare ju högre upp i hierarkierna vi kommer. Även om andelen kvinnor på ledande positioner har ökat så går ökningen väldigt långsamt. World Economic Forum, som tittat på bland annat löner, spår att arbetsmarknaden globalt blir jämställd om 257 år. Så länge ska det väl inte behöva ta i Sverige, ett av världens mest jämställda länder? Men när jag hör vad mina gäster i podden berättar och tänker på vad jag själv har upplevt så känns det ju inte direkt som att vi är ”klara” med det här.
Så varför finns det inte fler kvinnor i ledande positioner? Det är inte helt ovanligt att man säger att det handlar om kvinnorna själva, att de inte klarade tempot, inte tog tillräckligt mycket plats eller inte riktigt passade in. Men är det som sker bakom kulisserna att de egentligen inte blev lyssnade på, blev utsatta för härskartekniker och sexistiska skämt eller inte fick samma villkor som sina manliga kollegor att göra karriär?
Ska vi människor bli lika mycket värda så kräver det att vi bli bedömda utifrån personliga meriter och inte kön, hudfärg, religion, funktionsvariation, socioekonomisk klass, ålder, etnisk bakgrund, vikt – kort sagt alla versioner som människor kommer i. Min podd och föreläsningar fokuserar på ett område av ojämlikhet, nämligen diskriminering på grund av kön. Sådan kommer ur bristande jämställdhet.
För att överhuvudtaget kunna prata om de här frågorna måste vi förstå strukturerna och våga stereotypisera lite. Vi måste våga säga ”män gör så här” och ”kvinnor gör så här” så att vi inte reduceras bara till individer som ska utkämpa striden själva varje dag.
Naturligtvis beter sig inte alla män på ett visst sätt. Och inte alla kvinnor har samma upplevelser. Om du som läsare känner att ”det här gäller inte mig” så är din upplevelse förstås giltig, men jag försöker på olika sätt visa att det händer tillräckligt många, tillräckligt ofta för att vi måste prata om det.
En förklaring till att så många kvinnor i arbetslivet, inte minst kvinnor i ledarroller, delar samma upplevelser ligger i den manliga överordningen eller könsmaktordningen. Alltså att män står över kvinnor i hierarkin, och att det män gör därmed anses vara lite mer värdefullt. Mannen är normen, och kvinnan avviker från
den. Eller som Gudrun Schyman, representant för Feministiskt initiativ Simrishamn och tidigare partiledare för Vänsterpartiet, säger: ”Det finns en grundtanke som handlar om att det är mannen som är människan och kvinnan komplementet.” Det här innebär ju då att saker som i teorin är könsneutrala, som ledarskap, i praktiken inte är det. Det finns djupt rotade föreställningar om att en ledare är en man, en person som ser ut och beter sig som en man.
En annan princip är könens isärhållande, könssegregering, alltså att man särskiljer manligt och kvinnligt som att de vore varandras motsatser. Män är på ett sätt, kvinnor på ett annat. Dessa mönster upprätthålls av både kvinnor och män både på ett personligt och strukturellt plan. Även det får självklart konsekvenser.