Det här är ett gästinlägg skrivet av Johanna Wester
Härom månaden gav jag ut debattboken Catfight – nidbilder av kvinnor i grupp. Den är en uppgörelse med samhällets förakt mot kvinnliga gemenskaper, men också med min egen tidigare syn på tjejgrupper.
Först långt upp i vuxen ålder insåg jag att jag bar på ett internaliserat kvinnoförakt. Ett som stört mitt samspel med andra kvinnor i allt från det privata och sociala till förenings- och arbetslivet. Insikten om det här gjorde mig ångerfull, men också nyfiken. Visst hade jag gått i en högstadieskola där det varit mycket mobbning mellan tjejer. Men hur kunde jag – som ändå haft goda erfarenheter av flickor och fått en hyfsat feministisk uppfostran – gå på en så klassisk patriarkal myt som att tjejer inte gillar varandra? Och vad händer med jämställdheten i ett samhälle där bilder sprids av att kvinnor vare sig vill eller kan organisera sig ihop, ens för att göra gemensamma anspråk på sina rättigheter?
Det här är två av de frågor som boken utforskar, med hjälp från forskare, kulturhistoriker och andra sakkunniga. Men några som också har funnits i mitt bakhuvud under skrivandet är barnen jag växte upp med. Närmare bestämt de tjejer som knappast förtjänade att bli så felaktigt ihågkomna av vare sig mig eller av kulturen.
Jag tänker på dem än. Och så här inleder jag ett av kapitlen i boken:
Det finns en vidsträckt innergård där krokiga vägar löper mellan kullar och gräsmattor, vrår och gömmor. Framför allt finns det, medan jag växte upp där, mysterier och flickor att upptäcka de mysterierna med. Barn som bär sina hjärtan utanpå kroppen och har huvuden fulla av kollektiv fantasi.
Hänger de ihop – barnens tillit till varandra och föreställningsförmågan som inte hunnit skavas mot omvärlden? Det kan vara någon av oss som är synsk. Det kan vara en mördare i den där busken. Vi flickor sitter hopkrupna i källare, trädkronor, byggnadsställningar och tvättstugor medan vi ger oss hän åt spökhistorier, maskopi och spionage. Ägnade och redo för tillvaron ihop, om den så är påhittad.
För verkligheten är det svårare med. En dag sticker en pappa iväg och kommer inte tillbaka. Två småsyskon omhändertogs av socialen. Stora pojkar jagar, stjäl, puttas, luras. Någons mamma går omkring tom i blicken. Inom kort ska vi själva ut i den vuxenhet som varken ter sig vidare begriplig eller intressant. Men än finns de välbevarade hemligheter och oförsiktiga tidsfördriv som vi dröjer kvar i så länge det går. Kanske vet vi det redan: trots att vardagen kan vara bländande kommer vi att börja glömma det.
Tidens dörr är låst åt båda håll och det mesta har, mycket riktigt, försvunnit från mig idag. Barnet som fanns och den vuxen som blev kan inte kommunicera obehindrat och det är väl inte heller meningen. Men jag minns det ständigt närvarande ”tänk om …” som födde lekar inuti lekar. Viktiga budskap skyndsamt framförda på rövarspråket. Det gälla i rösten hos en tjejkompis som tog en i försvar. Tejpen som håller fast en kikare mot en knotig gren sitter delvis kvar än idag, från en rymning en natt när världen var stjärnklar och obestämd.
Ju äldre jag blir och, rent krasst, ju mindre livstid som återstår, desto viktigare blir det att få grepp om det som varit. Förstå vilka resonemang om människor jag köpt och till vilket pris. Vad en sådan tillbakablick ger är åtminstone ett faktum att veta säkert: Nog kunde vi flickor krossa varandras hjärtan ibland. Men innan vår gemenskap hade börjat ansättas utifrån var det också vi som fick dem att slå hårt och stadigt igen.